Ett filosofiskt dilemma

Det är fantastiskt vilka intressanta tankar som dyker upp när man halvt sover/drömmer och är halvt vaken. De får vingar som aldrig annars. Jag läste att allt vi människor är som personer är vanor. Summan av den jag är skulle då bestå av mina vanor/tankemönster. Det innebär att för att förändras eller utvecklas som person så behöver jag utsättas för nya situationer, nya människor, nya tankar. Jag måste våga ifrågasätta mina egna tankar och reaktioner. Våga tänka kritiskt. Våga. För att våga måste det finnas rädsla. Vad är rädsla? Vad är du rädd för? Jag är rädd för att misslyckas, framför allt så att andra kan se det. Jag är rädd för att inte räcka till, säga fel sak, konflikter, att bli sjuk/skadad, att inte få leva mitt liv som jag vill. Detta är helt naturliga rädslor. Men vad är rädsla. Det jag är rädd för har ju ännu inte hänt, det som jag målar upp i sinnet är möjligt men kanske aldrig händer. Vissa av händelserna har inträffat tidigare i livet så jag vet hur det känns. Jag blev biten av en hund för några år sen och lång tid efter reagerade min kropp varje gång jag såg en hund. Intellektuellt var jag inte rädd men rent fysiskt var min kropp det och förberedde mig på att något skulle kunna hända. Andra möjliga situationer har man fått lära sig att man ska undvika för att det har varit/skulle kunna bli pinsamt. Detta är tankemönster som finns i min hjärna. Andra kanske är rädda för att åka hiss, gå upp/ner i vikt, tappa kontrollen, bli av med jobbet osv. Det finns någon undersökning som visar att människor i Sverige är mer rädda för att tala inför folk än att dö. För mig är det ett sundhetstecken. Alla ska vi dö hur vi än gör, varför vara rädd för det. Jag är inte rädd för döden.

För att bryta dessa tankemönster måste jag våga. Utsätta mig för nya situationer, människor, tankar. Ifrågasätta. Konfrontera mig själv. Vem är jag innerst inne och vem är jag inte? Varför finns dessa mönster som styr mig och mitt liv? Vågar jag se mig själv som jag verkligen är och inget mer? Är jag rädd för att någon annan ska se mig som mindre än jag är?

Om jag inte är rädd för döden, är jag då rädd för att leva?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation